Som sagt: att be en hundägare koppla sin lösa hanhund är att kränka vederbörandes fri- och rättigheter, verkar det som. Som senast när en hund störtade över ett öppet fält mot oss och jag gastade (för jag tänkte att jag ska kanske inte måla fan på väggen som ren standard): “är det en tik” (för det går alltid bra)? “Nej, det är en hanne”, skrek ägaren tillbaka, “men det är inga problem”, hann han få ur sig också innan hundarna rök ihop och jag försökte hålla undan för att inte själv bli biten i benen. Jag drog min hund åt mitt håll medan ägaren till den andre kallade på sin hund som till slut gav upp och stack till husse som ropade: “Jag kan bara be så mycket om ursäkt”.
Det är ett märkligt svar, tycker jag. För han skulle kunna säga och göra något annat. Men det är det ingen av dessa, nästan alltid manliga, ägare till hanhundar som ser som alternativ. För de fortsätter gå med sina hanhundar lösa. Och jag är rädd varenda dag och gång som jag ska ut med min hund. Och känner mig kränkt.
Jag tycker det är den som inte har den lösa hanhunden som ska ha tolkningsföreträde. Att det är den med den lösa hanhunden som ska fråga om det är okey att hunden springer fram för att hälsa, etc. Men det har jag bara varit med om när det varit en matte som vallat sin tik.
En gång skrek dock en kvinna när hon såg hur jag ryggade tillbaka för hennes framstörtande stora hund att “Han vill bara hälsa, han är så snäll”. “Men jag är kanske inte snäll och jag vill inte hälsa”, fick jag ur mig varvid hon ropade tillbaka sin hund, kopplade den och såg väldigt förvånad ut.
“Har du problem med din hund” sa en karl när jag bad honom koppla sin hund och så tog han bara ett avmätt grepp om halsbandet och gick förbi.
En man står och kastar pinne till sin stora hanhund i mörkret vid en grässlänt bredvid trottoaren där jag kommer och ser så klart inte mig och min hund. Men hans hund gör så i stället för att springa efter pinnen springar han rakt på oss och slåss. “Jag såg dig inte”, säger ägaren. Nej, det förstår jag, men det kunde han väl ha räknat ut från början att han inte skulle ha sin hund lös där då? Han har självklart fortsatt ha sin hund lös efter detta också. Fast han kopplar sin hund på anmodan numer.
Hussen till två hanhundar som alltid är lösgående sa: “mina hundar har aldrig anfallit någon”, men han kopplade dem ändå på min begäran och gick förbi, tack för det. Häromdagen attackerade så de här hundarna min hund. Matte, som var den som var ute med dem då (lösgående), skällde på dem och sa att det var dumheter de höll på med och att så där har de väl aldrig gjort tidigare, etc. Hon pratade alltså med hundarna – inte med mig. Först efter att jag har börjat gå därifrån och vänder mig om för att se om faran är över kommer det ett: “Jag är ledsen”.
Överfallen förvånar inte mig när det gäller hundarnas beteenden, en hund är ingen trädgårdstomte. Ägarnas beteenden däremot chockar mig lika mycket som det mycket starka obehag och ibland ren skräck som jag känner vid de här överfallen.
Är det en förlängare eller förhöjare av någonting att tvunget behöva gå med sin hanhund lös. Eller?